Standardsystem är enbart till för idioter

Begreppet standardsystem används väldigt ofta i totalt fel sammanhang. Begreppet är lika missförstått som misstolkat och används felaktigt av både kunder och leverantörer. I det ena sammanhanget avses en applikation som har så pass mycket funktionalitet att det är möjligt att tillämpa i många branscher och för olika storlekar på verksamhet. I nästa sammanhang avses en produkt där systemet är så pass förkonfigurerat att det bara är att köra igång utan behov av egna inställningar. I ytterligare ett annat sammanhang avses en produkt som är väldigt nischad mot en specifik bransch. Exemplen är många och definitionerna är minst lika många.

De flesta kunder efterfrågar faktiskt affärssystem som är ”flexibla” på så sätt att systemet ska vara möjligt att förändra i takt med att företagets behov förändras. Och visst låter ”flexibilitet” väldigt positivt i en föränderlig värld. Samtidigt är det så att baksidan av flexibilitet faktiskt är komplexitet. Ännu har ingen leverantör lyckats att skapa ett affärssystem som är väldigt flexibelt och samtidigt väldigt enkelt. Av anledningen att det faktiskt inte är möjligt. Det ligger i sakens natur att affärssystem som är skapade för att tillfredsställa tusentals kunder i en mångfald av branscher och för en bred målgrupp måste inkludera tusentals inställningsmöjligheter vilket gör att systemet blir sårbart.

Jag försöker till det yttersta att undvika ordet standardsystem i de upphandlingar och förändringsprojekt där jag deltar. Detta för att minska risken att kunden och deltagarna felaktigt tror att det automatiskt leder till en implementering som enbart kräver några få dagars uppsättning. Trots att leverantörerna själva marknadsför sina affärssystem som standardsystem kräver implementeringarna ofta hundratals eller i värsta fall tusentals konsultdagar. Det blir inte logiskt för kunden.

Ett helt annat perspektiv på detta ämne är frågan om vem som har rätt att definiera vad ett standardsystem ska innehålla. Även om många affärssystem kan lösa samma problemställningar så sker det med olika konsekvenser och påverkan på kundens organisation och processer. Systemens funktioner skiljer sig åt och det finns ingen regelbok som kan tillämpas för att avgöra vad som är rätt och fel. Med detta följer att affärssystemen faktiskt skiljer sig åt i passform för respektive enskild kund. Det finns således ingen standardkund.

Mitt budskap är således att om leverantören påstår att de säljer ett standardsystem så vänd direkt i dörren och gå till nästa leverantör. Att erbjuda ett standardsystem är detsamma som att erbjuda något som är så basalt att det kan levereras av vem som helst, och det är knappast vad leverantören egentligen vill. Kunden vill givetvis mycket hellre få ett affärssystem som är optimerat för den typ av verksamhet som kunden bedriver samt med en stor flexibilitet men fortfarande enkom inriktad för den egna verksamheten så att systemet inte är nedlastat med en tung barlast på onödiga funktioner för andra ändamål.

Skulle begreppet tillämpas i andra sammanhang blir det ganska snart tydligt att det är helt knasigt. En bilkund som går in till bilhandlaren och frågar efter en ”standardbil” eller huskunden som går in till husleverantören och frågar efter ett ”standardhus”. Förvirring skulle uppstå.

Låt oss begrava ordet standardsystem. Kunden är på jakt efter ett affärssystem och det är kundens unika behov som ska definieras och därefter avgöra vilken typ av leverantör och system som ska väljas.