morkbla

Avtalsskolan, del 2

Egentligen är det helt fel att använda benämningen standardavtal då det indikerar att det är avtal som kan användas när som helst och av vem som helst. Så är inte fallet. De sk standardavtal som idag finns att tillgå på den svenska marknaden är utformade av leverantörer och i samråd med jurister på uppdrag av leverantörerna. Därmed tar de inte hänsyn till båda parterna.

Avtal-90 har funnits länge i Sverige vilket framgår av benämningen. Avtalet har givetvis utvecklats och förändrats under åren men har i stort samma innehåll idag som för 30 år sedan. Avtalet är utformat för installation av en ”produkt” inkluderande både applikationen och tillhörande installationstjänster. Avtalet lämpar sig för enklare och väldigt standardiserade system där leveransen inte skiljer sig åt oavsett vilken kund det avser. Detta går dock inte att likställas med implementering av ett affärssystem som har en avsevärt mer komplex leverans och där utfallet alltid skiljer sig väsentligt åt mellan olika kunder.

IT-Projekt kom något senare än Avtal-90. Syftet med detta avtal var att hitta en avtalsform för projekt där produkten i princip helt saknas och ska utvecklas. Implementeringen får då mer karaktären av ett utvecklingsprojekt och där ritningarna är unika för varje ny kund. Även detta stämmer illa med ett affärssystem som bygger på en färdig produkt men där leveransen ändå kräver en omfattande insats av tjänster.

Utöver dessa avtal finns det avtal för Cloud samt underhåll och support. Både Avtal-90 och IT-Projekt har tagits fram av IT&Telekomföretagen. För att öka förvirring finns även organisationen Swedish Software som har tagit fram egna avtal av diverse slag. Det innebär att det finns ganska många alternativ att tillgå när det gäller leverantörsvänliga avtal. Det saknas dock standardavtal som utvecklats av kundorganisationer och som är balanserade och rättvisa mot båda parter.

Det spelar egentligen inge roll att standardavtalen har utformats av en del riktigt skarpa jurister då dessa skarpa hjärnor har råkat sitta på fel sida av bordet och avlönats av fel part när texterna utformats. Den största bristen i de leverantörsvänliga sk standardavtalen är att de konsekvent lägger det största ansvaret på kunden. Vid en första genomläsning kan man uppfatta avtalen som balanserade, men när de ska tillämpas konstaterar man snart att kunden inte har skuggan av en chans att hävda sig mot leverantören, och det oavsett hur grovt leverantören har försummat sin roll i projektet.

Det är inget fel i att kunden har ett stort ansvar i ett implementeringsprojekt. Problemet är att avtalet utgår ifrån att det är två jämbördiga parter som ingått avtalet och det är en felaktig utgångspunkt. Kunden är alltid i underläge genom att leverantören har gjort detta massor av gånger tidigare medan kunden gör det maximalt 1-2 gånger under 10-15 år. Dessutom är det leverantören som har den praktiska kompetensen om systemet och hur det har implementerats hos många andra kunder.

Listan på undantag som måste hanteras och omförhandlas i standardavtalen är lång. Vill kunden få till ett balanserat avtal krävs oftast att standardavtalet läggs som en bilaga och där man lägger ett ramavtal ovanpå där man avtalat bort och justerat ett antal av villkoren i standardavtalet.

Mer om ansvar och roller kommer i nästa del i avtalsskolan del 3.