Industrin är död, länge leve industrin

Den digitala revolutionen har nått industrin. Samlingsnamnet för det skeende vi befinner oss i är Industri 4.0. Vid en första anblick på fenomenet innebär det egentligen relativt små förändringar på kort sikt utöver att industrin blir mer digitaliserad och automatiserad. Detta är dock en naiv, felaktig och uppfattning, bakom horisonten döljer sig en radikal förändring av såväl processindustrin som normerna för vår vardagliga samhällsekonomi.

I framtiden kommer vi inte att köpa bilar och båtar, vi kommer att köpa transporter. Vi kommer inte köpa hus eller sommarbostäder, vi kommer att köpa boende. Vi kommer inte att köpa böcker och skivor, vi kommer att köpa åtkomst till litteratur och musikarkiv (detta gör många redan idag). Vi beställer kläder och mat på nätet. Detsamma gäller industrin. Företag kommer inte att köpa egna lastbilar, man kommer att leasa lastbilar och betala för de fungerar. Tågoperatörer kommer inte köpa egna tåg, de kommer att leasa tåg med betalning utifrån att tåget avgår och ankommer i tid. Likaså kommer fabriker inte att köpa egen utrustning utan istället leasa utrustningen med betalning i relation till upp- och nedtid.

Samlingsnamnet är delningsekonomi och det finns två sidor (minst) av detta fenomen. Det ena är att kunden enbart betalar i relation till utnyttjandet och levererad kvalitet, vilket väsentligen ökar kraven på kvalitativa leveranser av leverantören. Det andra är att leverantörerna kommer göra allt för att skaffa sig nöjda kunder och binda lojalitet för att få långa och lönsamma relationer. En del i detta blir att ständigt verka för att ge kunden en förbättrad upplevelse vilket kräver ökad kunskap som kunden. Således krävs väsentligt mycket mer information (i realtid och kontinuerligt) om kundens vardag och behov.

Följden av ovanstående inkluderat behovet av en ökad kundlojalitet är att alla leverantörer kommer att förse sina produkter med mjukvara för att monitorera produkten samt övervaka kundens utnyttjande. På detta sätt kommer all industri på sikt att allt mer övergå till fokus på mjukvara och där mindre fokus kommer att läggas på den fysiska produktionen som standardiseras och läggs där kostnaden är lägst. Utifrån detta kan man mycket väl hävda att den traditionella industrin är död och samtidigt att en ny mer digitalbaserad industri kommer att uppstå vilken istället utgår ifrån mjukvara och där produktion blir ett komplement istället för tvärtom. De leverantörer som inte redan nu har kommit långt i sin utveckling av mjukvara och digitala komponenter att tillföra sina produkter har redan satt sig själva i en farlig situation. Det gäller att hålla tempo och accelerera.

De leverantörer som idag har en ledande position inom tillverkning kan redan imorgon bli passerade av idag helt okända leverantörer som via framstående mjukvara kan pressa sig in i kedjan mellan kunden och leverantören för att successivt pressa bort de traditionella leverantörerna som inte har kraft och kompetens att hänga med i den tekniska utvecklingen.

Ytterligare en reflektion gällande delningsekonomin är att ju mer vi övergår till abonnemangsformen desto större risk löper vi att påskynda klyftorna i samhället. I framtiden kommer det bli svårare att skuldsätta sig då utnyttjande av varor och tjänster bygger på månatliga betalningar och där abonnemanget omgående upphör när betalningen uteblir. Således blir det svårare att köpa på sig varor och tjänster för lånade pengar. En intressant utveckling som kommer få effekter för hela bank- och kreditbranschen.