Lagen om Offentlig Upphandling
18 dec 11
Allt oftare får vi höra talas om LOU, i minst i dessa dagar då upphandling av äldrevård är i fokus. Men det är naturligtvis inte enbart
äldrevård som berörs av denna lagstiftning utan alla former av upphandlingar som genomförs av offentliga verksamheter. Det finns några områden som undantagits och som har en egen lagstiftning, till exempel, vatten, transporter, energi och försvarsmaterial men för allt annat gäller LOU.
Följaktligen gäller LOU även upphandlingar av olika former systemstöd till de offentliga verksamheterna, som, ekonomi- och HR system vilket får sina konsekvenser. En kort definition av själva lagstiftningen enligt Konkurrensverket: ”Offentlig upphandling regleras av lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (LOU), som i huvudsak bygger på EU-direktivet 2004/18/EG om offentlig upphandling.”
Enligt Konkurrensverket är en offentlig verksamhet: ”Med offentligt styrda organ avses till exempel sådana bolag, föreningar och stiftelser som tillgodoser behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte är av industriell eller kommersiell karaktär och där staten, en kommun, ett landsting eller en annan upphandlande myndighet till största delen finansierar eller kontrollerar verksamheten”
Lag stiftningen bygger på ett antal principer som syftar till att upphandlingen skall bli så öppen och rättvis som möjligt. Principerna är:
1. Principen om icke-diskriminering
Dvs. utländska anbud skall ha samma chans
2. Principen om likabehandling
Principen om likabehandling innebär att alla leverantörer ska behandlas lika och ges lika förutsättningar. Samma information vid samma tidpunkt till alla berörda
3. Principen om transparen
Innebär en skyldighet för den upphandlande myndigheten att skapa öppenhet genom att lämna information om upphandlingen och hur den kommer att genomföras.
4. Proportionalitetsprincipen
De krav som ställs ska vara både lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet med upphandlingen.
5. Principen om ömsesidigt erkännande
Innebär att intyg och certifikat som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska gälla också i övriga EU/EES-länder.
Motsvarande regler gäller även i andra länder som tillhör Europeiska unionen (EU) och EES
Som skattebetalare och EU medborgare är det lätt att sympatisera med denna lagstiftning och det finns ett uppenbart behov att reglera denna handel. Risken är naturligtvis överhängande att de stora belopp som hanteras inom denna sektor till slut riskerar att, i större eller mindre grad, korrumpera de institutioner och enskilda tjänstemän som är satta att hantera det faktiska upphandlandet. Lagen har uppkommit för att skydda både medverkande anbudslämnare (i betydelsen att den leverantör som erbjuder bäst pris/prestanda faktiskt vinner upphandlingen) och säkerställa ett maximalt utfall för våra skattekronor.
Helt i sin ordning, när det gäller det mesta av det som upphandlas, men när vi kommer till något så komplext som ett affärssystem och/eller HR system blir det svårt att klara både lagstiftning och den kommande leveransen av ett system med tillhörande projekt.
För den oinvigde är det kanske inte svårare att köpa spadar en ett affärssystem, det handlar bara om att skriva en tillräckligt bra kravspec. Men, har man medverkar under normal upphandlingsprocedur för ett affärssystem vet man att det nästan är omöjligt att i detalj speca sin förväntade produkt innan den faktiska utvärderingen/upphandlingen ens har påbörjats, i alla fall om man vill åstadkomma utveckling och förbättringar. Man
kan visserligen ”drömma” ihop en rymdraket men det blir ganska meningslöst om produkten inte finns att köpa eller att prislappen blir så stor att det inte är ett alternativ.
I normala fall nyttjas ett affärssystem i ca 10 år innan det blir tal om att byta ut det, i den offentliga sektorn, där LOU gäller, inte sällan ännu längre. Eftersom de nyckelpersoner som medverkar i upphandlingsprojektet inte har tid att följa utvecklingen inom affärssystem innebär det att de som skall skriva kravspecen baserar sitt kravställande på lösningar/teknik som 10 – 15 år gamla.
Dessutom är de funktioner och processer man baserar sin kravspec på är en kombination av de personer som utvecklat dem, befintliga ålderdomliga systemstöd och de gamla rutinerna. Det är nästan omöjligt att kunna speca den optimala processen innan man vet vilka förutsättningar som gäller, dvs vilket system/leverantör är det som gäller. För att kunna lösa denna paradoxen behöver man samverka med leverantören under en utvärderingsprocess och också kunna anpassa kravbilden till det funktioner/processer som systemet stödjer baserat på den kostnad som lösningen innebär.
De verksamheter som lyder under LOU får svårare utveckla sin verksamhet eftersom man har svårt att hantera denna iterativa anbudsprocess som är nödvändig för en effektiv utvärdering. Istället får man beskriva de gamla funktionerna och distribuerar dem som förfrågningsunderlag och får naturligtvis mycket lite av utveckling och effektiviseringar till stånd eftersom man inte kan utreda och anpassa sina processer baserat på en genomgång av alternativen och kostnaderna för de olika alternativen.
Dessutom innebär det att marknaden för affärssystem inom detta segment cementeras och stagnerar då få nya leverantörer kan lägga ner de
resurser som krävs och få en möjlighet att ”lära” sig sektorn och dess speciella egenheter, de befintliga leverantörerna vinner alla upphandlingar
eftersom har just de lösningar som efterfrågats och den offentliga sektorn missar chansen till fler och bättre alternativ. Kommunerna ställer dessutom ofta krav på att medverkande leverantörer skall kunna visa på minst x referenser vilket effektivt minskar risken/chansen att ”nya” leverantörer kan bli aktuella.
I varje enskild upphandling är det rationellt och korrekt agerat av de offentliga beställarna men som skattebetalare, medarbetare inom en
offentlig verksamhet och medborgare kan undra om det egentligen är den utveckling man vill ha.